Livet efter

Det är dags att beskriva lite av den krassa verkligheten. Jag har undvikit att nämna den för jag har varit så uppfylld av glädje över att min värsta mardröm inte blev sann, men bara för att man undviker att nämna saker försvinner de inte. Jag menar inte att klaga. Missförstå mig inte. Jag är oerhört tacksam för det jag har, allting, hur litet det än är, är bättre än ingenting. Men att jag nyss gått från ingenting till någonting mer innebär inte att detta lilla någonting mer helt plötsligt är perfekt och helt utan begränsningar och prövningar. Hur gärna jag än vill låtsas att det är så…. Problemfritt alltså. Men sanningen är den att det lilla är mindre än innan och annorlunda på ett lite… prövande sätt. Jag hoppas att nya glasögon i nästa vecka ska fixa det men fram till dess så är det ganska så irriterande.

Hm… märker du att jag försöker undvika somliga ord igen?

Den sista veckan har jag faktiskt följt alla råd jag fått och tagit det lugnt. Mot min vilja. Jag skulle hellre vara på jobbet än hemma, jag längtar efter arbetskamrater, arbete, att få känna mig nyttig. Hade jag trott att jag har minsta chans att klara av att jobba, så som det ser ut på min arbetsplats just nu, så hade jag nog struntat i alla råd. Tyvärr räcker det att sätta sig framför min egen dator för att inse att det inte skulle funka utan hjälp… eller snarare hjälpmedel. Tidigare har min dator varit min trygga plats, här har allt varit sig likt, nästan. Här har jag kunnat göra precis som i livet före förutom sista tiden då jag hamnat på sidor med svaga kontraster, men även det har jag löst utan för mycket problem. Allt har helt enkelt flutit på i sin vanliga ordning. Nu verkar allt bara flyta ihop. Bostäverna är suddiga och muspekaren försvinner in i bakgrunden om jag inte använder det nya programmet som jag fått för att prova. Det är först om jag trycker näsan mot skärmen som jag ser vad som står, då kan jag se en bokstav i sänder, vilket är ungefär vad som händer när jag använder mitt nya lilla program som både pratar och förstorar skärmbilden om jag så önskar. Pratet låter knepigt och känslokallt, att förstora bilden är nästan lika irriterande för det krävs nog en teknik jag ännu inte har för att stava sig genom ord bokstav för bokstav. Datorn är allt annat än sig likt. Kommer det att förbli såhär så behövs helt klart en inskolning i konsten att lyssna istället för att läsa. Knepigt det där, lyssna är så… passivt i mitt tycke trots att jag en gång lärde mig att man ska lyssna aktivt…

Och apropå att lyssna aktivt… C ringde vid lunchtid och sa; ”Vi ska gå ut och äta, om du inte bråkar och går hem och vilar efteråt får du följa med”. Jag lovar han sa exakt så! Gissa vad jag sa? Att han kan ta sin lunch och aktivt stoppa upp den någonstans. ”Om jag inte bråkar”??? Vad sjutton trodde han att jag var? En treåring? Jag blev riktigt förbannad, så ilsk att jag ringde en jobbarkompis och bad henne hämta mig, vilket hon gjorde. Jag skulle gärna velat se hans min klart och tydligt när jag kom in på Stadshotellet med henne…

Mina kollegor vet inte helt klart hur lite jag ser, de flesta har nog den där bilden de fick för ett tag sedan när jag lät dem pröva glasögonen jag fick låna. Jag insåg under lunchen att när jag väl börjar jobba så måste jag nog försöka ta mig i kragen och berätta lite mer exakt för det känns som ganska länge sedan jag såg så bra. Efter lunchen gjorde jag som C hade sagt till mig, jag hade inga planer på att gå till jobbet. Han hade inte behövt vara sådär högfärdig eller vad man ska kalla det. Jag är fortfarande sur på honom för det.

Posten hade kommit lagom till jag kom hem. En massa oläsbara brev och reklam i lådan. Jag försöker alltid att sticka näsan mot pappret så jag ser vem det är från men mer än så orkar jag inte. C har fått läsa upp det viktigaste den sista tiden. När jag är sådär nyfiken så blir jag nästan full i skratt för hur patetiskt det än måste se ut så kan jag inte låta bli att se mig själv utifrån och det måste ju se ganska kul ut.

För första gången längtar jag nästan till att gå till doktorn i nästa vecka. Jag vill gärna ha vettiga glasögon om den möjligheten finns för detta blir som sagt jobbigt i längden. Det är klart den möjligheten finns. Eller hur? Om inte så måste jag ha en förstoringsapparat…

Resten av dagen har jag faktiskt vilat… och stekt pannkakor, mina specialare med både russin och äpple i smeten. C gillar dem skarpt men det var nästan så han inte fick några idag.

Detta med att blogga funderar jag en hel del på emellanåt (och detta kanske jag redan skrivit om). Igår satt jag och läste ikapp bloggar jag följer och samtidigt passade jag på att klicka på några av namnen bland kommentarerna Jag tycker det är rätt kul för ofta hittar jag de bästa bloggarna på det viset och det kanske inte är så konstigt.

Men det är en sak jag alltid tänker på när jag kommer till nya bloggar. Jag vill lämna ett avtryck för dels hör det till ren artighet och hyfs att ge sig till känna när man kommer till någons privata område, dels så blir jag själv glad när någon ger sig till känna hos mig. Samtidigt så får jag alltid lite ångest över vad jag ska skriva. Ibland känns det helt rätt att bara berätta att man varit där och läst och lämna en hälsning men ibland så känns det som om jag bara måste kommentera något av inläggen och säga vad jag tycker. Det är i de lägen som problemet uppstår… Det är då jag får ungefär samma känsla som när jag tjuvlyssnat på ett samtal bland främlingar men bara måste få säga min egen åsikt, trots att jag inte hör till gruppen och aldrig sett människorna förr. Detta handlar väl lite om privat och offentligt, som jag funderade på igår redan. Hur gör man? Presenterar sig och lämnar sin åsikt? Eller är min signatur min presentation?

Hur gör du?

Lämnar du alltid meddelande? Slänger du dig in i diskussionen? Förväntar du dig ett svar? Finns det någon vedertagen vett och etikett i sammanhanget?

Det där med att lämna svar förresten. Jag blir lite… sur är väl att ta i men nästan sur, när jag lämnar ett meddelande och inte får något svar alls. Då får allt bloggen vara mycket intressant för att jag ska återvända igen. Okej, är jag inne och läser Carl Bildt blogg och skulle få för mig att kommentera (vilket jag inte skulle) så skulle jag naturligtvis inte förvänta mig något svar. Får man 200 kommentarer så är det väl lite tveksamt om ens blogg kan kallas för blogg och inte diskussionsforum… Fast det kanske är syftet med en blogg??? Ja inte min då, men många andras…

Jag kan meddela att jag följde alla goda råd idag med. Stannade hemma högst motvilligt men jag insåg, när jag förde ämnet på tal, att C förmodligen skulle kasta ut mig rent handgripligt om jag visade mig på kontoret. Han har ett himla morgonhumör så jag fattar inte varför jag över huvudtaget nämnde något just på morgonen…

Hur som helst lovade jag i ett svagt ögonblick att stanna hemma och vila. Jag börjar hata det ordet. Min kropp har inget behov av vila, möjligen ögonen… Fast jag kan medge att vissa förespråkare av vila har ganska bra och väl underbyggda argument som är svåra att säga emot.

Allt nog… nu kanske du undrar om jag låg på soffan hela dagen och pillade mig själv i naveln? Icke sa nicke. Inte hela dagen men en god del av den så att alla viloentusiaster i mitt liv kan känna sig nöjda. Jag har varit en duktig flicka. Dessutom har jag tagit en lång avstickare till nostaliglandet.

Jag bestämde mig nämligen för att börja packa, eller rättare sagt börja sortera ut saker som inte ska följa med till mitt nya hem. Jag har bara flyttat två gånger i mitt vuxna liv så det är länge sedan sist som jag gjorde en ordentlig utrensning och jag har en tendens att spara minsta lilla sak. Utifallomatt… Så det fanns en hel del att slänga. Problemet med utrensningar av detta slag är att det mesta som ska slängas har något minne förknippat till sig. I det här fallet minnen från livet före… Långt före. Så det har varit en märklig dag med många minnen. Jag har växlat mellan att försöka läsa gamla (urgamla) kärleksbrev och kastas tillbaka 10-15 år i tiden, läsa nya bloggar, vila, sortera ut gamla kläder från tonåren, prova gamla pumps i diverse karamellfärger…

Wow vilka minnen som vaknade till liv!

Jag hittade till exempel kärleksbrev från tre olika killar, (en spanjor, en italienare och en fransman) som alla hade poststämpel från samma månad… Jag kan inte ha varit särskilt fäst vid någon av dem. Och kläderna sedan! Nog för att jag måste varit 18 när jag sist hade dem på mig men… fick jag verkligen ha så korta kjolar för mina föräldrar??? Jag provade naturligtvis och de gick visserligen på mig men jag kände mig urfånig. För att inte tala om alla skor! Jag måste lagt alla mina pengar på skor… (vilket jag iof gärna gör fortfarande *rodnar*)

Minnena var trevliga, det var kul att drömma sig tillbaka till en tid då jag inte hade ett enda bekymmer. Inget bekymmer som jag kommer ihåg i alla fall. Det var trevligt ända tills jag återkom till vardagen och insåg vilken skillnad det är mellan då och nu. Å andra sidan kan man ju försöka jämföra då och nu på punkter där nuet vinner. Som tex punkten kärlek… Jag säger bara en sak, tre kärleksbrev eller inte men, då = 0 poäng, nu = en miljon poäng.


Förresten jag måste bara berätta!

Jag råkade slå på tv:n i eftermiddags och se sista sekunden på en intervju. Döm om min förvåning när jag kände igen personen som blev intervjuad! Det var Anne-Maj som tittar in här då och då och som har en så otroligt populär blogg. När jag sedan gick in på hennes blogg för att lämna ett meddelande och tala om hur vansinnigt arg jag är på mig själv att jag missade hela intervjun så hade hon en länk till den så jag kunde se hela (Tack!). Och gissa vad? Hon nämnde lilla mig i intervjun… så jag har nästan varit i TV nu… Nästan kändis *L* Ja ja… jag vet, men jag kommer aldrig närmare än så till att vara med i TV.

Fast alldeles oavsett vad Anne-Maj pratade om så är det en lite märklig känsla att ”lära känna” någon via hennes blogg och sedan se henne på TV just för att hon är en känd bloggare. Kombinationen av intimitet – att känna till saker om någons privatliv, så som man får genom bloggen – och offentlighet är märklig tycker jag. Jag menar, jag tänker sällan på att det jag skriver läses av andra men när jag tittar på statistiken, eller ännu hellre - läser kommentarerna, så inser jag att det jag skriver ändå inte är bara till för mig själv. Mina tankar och känslor är lite mer offentliga än vad jag tänker mig när jag skriver ner dem. Det känns… lite underligt. Nästan lite skrämmande. Egentligen vet jag inte om jag vågar tänka på det för mycket heller för då kommer jag förmodligen inte våga skriva hälften av det jag skriver. När jag började trodde jag ju absolut inte att någon skulle läsa, speciellt inte någon som jag känner i verkligheten och nu har det ju blivit båda delarna.…  

Jag skulle aldrig klara av att stå i rampljuset på det viset som Anne-Maj gjorde idag. Och hon gjorde det fantastiskt bra måste jag tillägga!

Jag gjorde inte det. Jobbade idag alltså.

Jo då, jag hade bestämt mig, jag var på väg, påklädd i kjol och blus, redo att gå ut genom dörren… men det blev inte så. Jag tror att jag råkade ut för en sammansvärjning… en riktigt trevlig sådan.

Just när jag var på väg ut genom dörren ringde dörrklockan och utanför stod min mamma. Först blev jag riktigt orolig, mamma jobbar ju och är inte den som tar ledigt utan orsak. Jag trodde nästan att det hänt pappa något men så var det inte som tur är. Nej, min kära mor hade en riktig överraskning åt mig. Hon vägrade berätta vad det var, vi skulle åka någonstans men hon sa inte vart och när jag försökte förklara att jag skulle jobba så sa hon bara att hon redan kollat med min chef och han hade sagt att jag inte skulle jobba… jo jo, jag kan tro att han sa det.

Vi åkte iväg, och jag satt och höll på att avlida av nyfikenhet men hon sa inget. Inte förrän vi var framme. Min kära mamma hade gått och bokat en heldag på ett spa i närheten! Vi började med att simma i den uppvärmda utomhuspoolen, sedan badade vi bubbelpool, bastu och därefter fick vi helkroppsmassage. Vilken njutning! Jag somnade nästan medan han höll på. När vi var färdiga åt vi lunch, riktig hälsokostlunch med en massa god sallad, sådant som jag sällan äter i vanliga fall, och en massa frukt till efterrätt. Det var fantastiskt gott. Efter en stunds avkoppling i deras relaxavdelning så åkte vi och shoppade lite innan mamma körde hem mig och jag somnade både i bilen och genast när jag kom hem i soffan. Hur kan man bli så trött av att bara slappna av och bli bortskämd? Jag frågade mamma om C hade mutat henne till att göra detta men hon sa att detta hade hon bokat in redan i förra veckan. Jag som gillar att retas med mamma kunde inte låta bli att säga något i stil med ”Aha… som tröst och plåster på såren då?” Hon uppskattade inte det skämtet kan jag meddela. Fast jag kanske kan erkänna att det var lite elakt av mig, jag tror att mamma är den som mått sämst av oss under hela den här tiden, kanske till och med sämre än jag har gjort.

Mamma tyckte inte heller att jag skulle börja jobba redan. Jag fattar inte vad det är med folk. Precis som jag inte kunde avgöra själv vad jag kan och vill. Nu när det inte är så synd om mig längre och jag inte behöver behandlas med sidenvantar så verkar alla i min omgivning tycka att det är fritt fram att tjata och skälla… (jag menar inte era kommentarer, för dem bad jag ju om).

Men okej… efter idag inser jag att det kan ligga något i att ta det lite lugnt ett tag till. För det första så är det bara att konstatera att jag ser bra mycket suddigare än jag gjorde tidigare och det är ganska jobbigt att läsa på skärmen i längden, att läsa över huvud taget, så pass jobbigt att jag börjat använda det där programmet jag fick från SC i för ett tag sedan som läser upp texten. För det andra så inser jag efter idag att det där med att jag blir trött snabbt inte har gått över. Jag hade jobbigt med hela arbetsdagar innan operationen, när jag inte såg var allting jobbigt och nu… tja, jag måste fortfarande koncentrera mig till det yttersta för att hänga med. Det har inte försvunnit, tvärt om känns det bara jobbigare ju mer jag försöker göra… Så doktorn kan ha rätt, jag kanske måste börja anpassa mig och framför allt börja använda de hjälpmedel som finns. C kan ha rätt också. Om jag börjar jobba så lär jag inte orka med så mycket mer, inte om jag ska jobba på samma vis som förut. Jobba ska jag, frågan är bara hur och hur mycket hjälp jag kan få i form av hjälpmedel och hur stor nytta jag har av dem... Jag är fortfarande övertygad om att jag kommer att vänja mig och då kommer allt bli betydligt mycket lättare… men samtidigt måst jag nog börja utnyttja den hjälp jag kan få.

Med andra ord så är det kanske dags för ännu ett seriöst snack med SC och gissningsvis även F-kassan och alla andra berörda antar jag. Jag ryser vid blotta tanken… Problemet är bara att det känns lite som att det inte är någon idé att dra igång något förrän efter jag varit hos doktorn. Jag kan ju inte låta bli att hoppas på att min syn blir bättre med andra glasögon, lika lite som jag inte kan låta bli att vara rädd för att hon ska säga att det här kommer att försvinna inom några veckor och jag blir blind igen…

Något måste man ju frukta…

Ännu en dag som snart är över. Ännu en dag som jag har sett! Det är fortfarande helt fantastiskt, otroligt, underbart att öppna ögonen på morgnarna och se på den jag älskar, se honom ligga intill... och jag är fortfrande rädd innan jag vågar öppna ögonen. Men nu är det nästan helt ljust när jag vaknar. Det är ett helt otroligt skutt solen har gjort i sin morgonrutin på bara tre veckor. Förvisso tre veckor långa som en hel evighet för mig men ändå bara tre veckor.

Idag har jag varit lika duktig som jag förutsatte mig att vara. Jag var på Syncentralen och gjorde mitt bästa för att lära mig. Precis som jag lovat att jag skulle göra. Jag kan tyvärr meddela att jag inte alls kände mig speciellt motiverad idag. Jag börjar falla in i min gamla rutin, den där med att gömma mig och vägra tänka framåt. Men jag kanske kan få unna mig det ett litet tag i alla fall? Dessutom har jag varit på vårdcentralen och fått trycket mätt… som låg helt rätt!!! Yippie!

Efteråt fick jag en snilleblixt och bestämde mig för att gå till jobbet och hälsa på. Se om de kom ihåg mig än… vilket de gjorde. Jag blev nästan helt överväldigad för alla verkade så uppriktigt glada över att jag var där, att jag mådde bra… Jag har nog aldrig fått så många kramar under hela tiden jag jobbat där som jag fick idag. Medan jag stod och pratade med några var det någon som smet ut och köpte tårta för att fira mig. Gissa om jag hade problem med att hålla tillbaka tårarna? C såg ganska förvånad ut när han dök upp i fikarummet efter något möte och såg mig sitta där och mumsa tårta med hela kontoret. Jag insåg ganska snabbt att jag saknat mina kolleger mer än jag trodde. När de började prata om jobb och frågade saker som jag borde ha koll på så insåg jag också att jag saknat mitt jobb ännu mer. Jag är inte typen som bara kan koppla av och ta det lugnt, att inte få arbeta skulle vara ett dödstraff för mig, det är jag helt övertygad om. När de undrade när jag skulle komma tillbaka svarade jag så snart som möjligt, helst imorgon, men C bara skakade på huvudet, fast det var nog bara jag som såg det. Men jag kan ju meddela här och nu att han kan glömma att jag tänker gå hemma och dra när jag kan jobba. Just då var jag ganska övertygad om att jag skulle kunna göra precis som vanligt… ända tills jag pratade med min läkare som jag hade en telefontid med i eftermiddags.

Hon var positiv ska jag genast säga. Hon trodde absolut inte jag hade någon anledning att oroa mig över att det hela plötsligt ska försvinna. Däremot sa hon smärtsamt ärligt att det är omöjligt att redan nu förutse hur länge resultatet ska hålla i sig. Det är något som framtiden får utvisa menade hon. Fast det var väl iof inget nytt…  

Jag frågade om det fanns något hinder för att jag skulle börja jobba eller om jag måste ta det lugnt på något sätt. Ja jag kanske uttryckte mig på ett annat sätt men jag måste erkänna att jag blev lite sur på hennes svar för plötsligt  var hon lite… nästan snorkig, eller svarade som om jag vore korkad… Hon sa på ett ungefär, och detta är min tolkning nu, att att det är inget som hindrar att jag arbetar men jag borde en gång för alla acceptera att jag har en grav synskada och inrätta mitt liv med hänsyn till det istället för att förvänta mig att allt ska fungera som om jag såg perfekt. Jag blev så förvånad att jag inte kom mig för att ens fråga vad hon menade… eller så frågade jag kanske inte för att jag vet vad hon menar. Men jag har börjat acceptera… jag menar, jag har ju till och med börjat använda ord som jag tidigare inte kunde uttala högt… och jag har varit på SC idag…

Okej, jag erkänner, hon kanske inte uttryckte sig exakt så (men hon sa ”grav synskada”) och jag kanske inte ställde frågan exakt så som jag skrev ned den, men jag blev i alla fall lite… ledsen, upprörd… eller något. Efteråt kändes det inte speciellt bra i vilket fall som helst.

Men alltså… jag tycker inte hon var speciellt trevlig. Visst, jag erkänner, jag har inget tålamod, jag vill jobba och leva precis som vanligt, men det betyder ju inte att hon behöver vara otrevlig. Jag tycker ändå jag är på rätt väg, jag har bestämt mig för att ta det lugnt och inte stressa och tvinga mig själv att jobba heltid, jag har bestämt mig för att använda de hjälpmedel som finns… men är det fel att jag vill jobba? Vill leva som vanligt? Snacka om att förstöra humöret och regna på paraden… Och det värsta är att C säkert håller med henne. Han tycker att jag ska ta det lugnt och stanna hemma åtminstone tills efter tiden jag fick hos henne i nästa vecka. Men jag får lappsjuka här hemma själv och dessutom så hamnar jag ändå framför datorn… okej, jag vet, det ÄR inte samma sak men nästan…  Jag sa till C att han går tvärt emot alla rekommendationer från försäkringskassan när han inte tycker att jag ska jobba åtminstone några timmar varje dag. Jag frågade om han inte sett reklamen med fåren (du vet, hon som rakade halva fåren, och brevbäraren som hade hunden till hjälp eller hur det nu var). Hans enda försvar är att ”Du kommer inte att kunna hålla dig till några timmar. Du kommer jobba mer och till slut blir dina kontroller och tider på SC lidande.”

Ärlig… Vad är det för BS???  Vad vet han om det???

J*klar vad sur jag är på både honom och doktorn när jag tänker efter… Så jag tänker börja jobba imorgon.

Å vilken fantastisk helg.

Och ändå har jag egentligen inte gjort speciellt mycket… för sex månader sedan skulle en perfekt helg ha varit party, party, party och nu… Jag börjar visst växa upp och bli vuxen.

Hur som helst… vi åkte till mina föräldrar i fredags och jag sa inget, gick bara in och lät dem upptäcka själva. Mamma stod som förstenad och pappa bara skakade på huvudet av misstro. De var som jag hade varit, är, vågade inte tro på det riktig utan frågade gång på gång om det är sant… Det var så fantastiskt, så underbart att se deras glädje. Det är så länge sedan jag lyckats göra dem glada. Jag vet att det inte är mitt fel men det är otroligt jobbigt att veta att man bara är en ständig källa till oro och sorg för dem som älskar en. I fredags var allt så rätt och ingen av oss tänkte på alla tusen problem som trots allt finns kvar. Mamma hade lagat god mat och jag och C hade med oss en flaska mousserad vin att fira med. Vi satt uppe till midnatt och pratade och jag njöt i fulla drag av skillnaden mellan fredagen och helgen innan. Vi sov över hos mamma och pappa, dels för att det blev sent och dels för att vi ändå skulle till stan dagen efter för att handla färg.

I fredags fick jag besked från min hyresvärd att de nya hyresgästerna vill flytta in i slutet av mars så snart ska jag och C bo ihop på riktigt. Hade hyresvärden ringt i början av förra veckan hade jag bara gråtit men nu är jag glad. Jag vill flytta så snart som möjligt.

Vi har bestämt oss för att måla om lite hos honom så att det känns som att det är mitt också, och så ska vi fundera ut vilka möbler vi ska ha och vilka som ska bort. Jag visste exakt vilken färg jag ville ha i sovrummet. Du kan säkert gissa – Kaffe latte så klart. Vi var och valde färg i lördags. Jag hade ingen aning om att samma färg kunde ha så många nyanser… varav jag inte kunde skilja på en enda så det beslutet fick C ta. Vi köpte också en tapet som ska vara som en fondvägg i vardagsrummet… den är svart med vitt mönster. C retade mig och sa att det är bäst att välja något grafiskt så att jag kan urskilja mönstret. När vi stod där i butiken så slog det mig plötsligt, sådär smärtsamt klart som det kan göra ibland, hur det skulle kunnat vara… jag menar inte om det hade varit som förr innan jag blev sjuk utan om det hade varit som jag trodde att det skulle fortsätta vara. Jag hade kunnat stå där i affären och få allt beskrivet för mig utan att över huvudtaget veta vad det var vi köpte. Vid den tanken fick jag plötsligt tårar i ögonen som jag inte kunde hålla tillbaka. Tårarna var både av glädje men också lite vemod över att det snart kanske kommer att bli så. Jag vet, det är dumt men jag kan inte låta bli att tänka på det då och då. Jag skrämde nog livet ur C för han trodde givetvis det värsta hade inträffat. Himmel, jag hoppas att det inte inträffar än på ett tag… jag skulle gärna vilja göra mig hemmastadd i mitt nya hem och veta hur det ser ut innan åtminstone. Det är mängder med saker jag skulle vilja hinna innan men jag måste också inse att det kanske inte kommer att bli så. Men just nu är jag fortfarande bara lycklig. Allt det jag ser nu är en gåva som är mer än jag trodde jag kunde hoppas på.

Idag har vi målat. Och druckit kaffe. Man kan inte låta bli att bli sugen på kaffe när man ser den färgen överallt. Men jag tror att det kommer bli jätteläckert, jag tänkte ha vitt överkast, vita kuddar och möblerna är vitbetsade. Tavlor med breda vita ramar, de där underbara vita krukorna vi fick i fönstret, och panelgardiner i brunt och beige linne… Jag kan se det framför mig. Stilrent men inte för maskulint.

Nu ska vi fortsätta med tapeterna medan färgen torkar.

Min älskling har gått till jobbet. Högst motvilligt. Han sa att han tänkte minsann inte vara där när jag var här. Hemma alltså. Så har han i och för sig sagt varenda morgon de senaste veckorna men idag kändes det som om han skulle göra rätt i att strunta i jobbet för min skull.  

Ingen av oss kan riktigt begripa detta. Vi är som… jag vet inte… människor som just sett ett under… Det är så svårt att tro att det är sant, jag vill nypa mig själv gång på gång för att veta att jag inte drömmer. Jag vågar inte sova av rädsla för att vakna upp till samma syn som jag gjort de senaste veckorna. Jag försöker att sansa mig och inte sväva runt helt och hållet av lycka. Tänka förnuftiga tankar, påminna mig om verkligheten men just nu går inte det in. Det enda jag verkar kunna göra och tänka är att jag ser. Jag vet inte hur länge det kommer hålla sig, en vecka, en månad, ett år? Flera år? Förr eller senare är jag tillbaka på samma plats som jag var i förrgår men just nu är det inget som bekymrar mig. Just nu vill jag glädjas åt att jag faktiskt vaknade upp idag och såg min älsklings ansikte.  Jag såg mig själv i spegeln (vilket var en deprimerande syn), jag såg… ser, att det snöar ute… Jag kan klara mig själv!!! Utan att famla runt i det oändliga och till slut gråta av vanmakt. Alla dessa tusentals detaljer som jag tänkt på, som jag saknat. Allt det är tillbaka. Jag är lycklig och det spelar ingen roll just nu hur lite det egentligen är det jag ser…

Men trots allt så ska jag vara förnuftig. Det har jag lovat mig själv med de gångna veckorna i färskt minne. Jag ska åka till syncentralen idag precis som planerat (bara jag kan sansa mig tillräckligt för att klä på mig), jag har bestämt mig för att fortsätta lära mig allt de har att lära mig, framför allt att hantera datorn. Jag vet inte hur snart jag kommer ha behov av det igen så det är lika bra att fortsätta. Ska jag vara lite krass mitt uppe i lyckoruset så är jag ganska säker på att jag kommer att ha nytta av mina ny kunskaper så snart jag börjar jobba, som avlastning alltså. Så, vis av erfarenheten de senaste veckorna så tänker jag fortsätta att lära mig. Så gott jag kan… fast kanske inte fullt så engagerat kanske.

Idag ska jag också ringa till sjukhuset och be att antingen få en tid hos doktorn eller att få prata med henne så snart det bara går. Så länge jag inte pratat med henne känns det inte som jag vågar ta något för givet… om jag ens kommer våga göra det när jag pratat med henne.  

Sedan, om jag har tid över (för C kommer hem tidigt idag) så ska jag läsa så många bloggar jag bara orkar. Gud vad jag har saknat att kunna läsa vad jag vill, när jag vill, skriva när jag vill, vart jag vill…

Visst ja…

Jag måste berätta hur C fick veta igår. Jag vill inte bara rusa fram och säga det, jag ville att han skulle upptäcka det själv…. Okej, jag ville retas lite. Eller…. Ja hur som helst… jag tände alla lampor för säkerhets skull så att jag verkligen skulle se bra. Det var inget han skulle reagera på, det har jag gjort många gånger den sista tiden. Sedan satte jag mig i sovrummet på sängen. Därifrån har man fri sikt över hela hallen bort till dörren. Så där satt jag, ganska allvarlig och tittade bort mot honom när han kom in. Jag fick verkligen nypa mig själv för att sitta kvar och inte bara rusa fram mot honom när jag såg honom men på något sätt lyckades jag låta bli att bara fånle över hela ansiktet medan jag såg honom klä av sig. Jag sa inget och rörde mig inte och han undrade givetvis om det var något som var fel. Han kom fram till mig och var väl förberedd på mitt dåliga humör och mina tårar. Han satte sig bredvid för att kunna hålla om mig och trösta mig som han brukar och jag började fingra lite på hans slips och skjorta. Han frågade om jag mådde bra, sådär oroligt som han brukar, om det hade hänt något men jag sa bara:

”Jag gillar den här skjortan”

”Det är den ljusblåa med…”

”…rutmönster som du fick av mig i julas”

Jag kommer aldrig glömma hans min… Från förvåning, chock till misstro och sedan… ren glädje. Å det var helt underbart att kunna göra honom glad!

Ikväll ska vi överraska mina föräldrar, jag har pratat med mamma men inte sagt något för jag är så självisk att jag vill se deras miner. Det skulle iof vara ännu roligare att veta lite mer från doktorn innan men men…

Bara det inte försvinner lika snabbt som det kom!

Igår var det paus här.

Jag hade en riktigt dålig, tycka-synd-om-mig-sjänv-dag. Hela dagen frossade jag i självmedlidande. Den sist tiden har alla dagar varit dåliga… och somliga har varit sämre. Igår var klart sämst. Nästan hela dagen.

Jag var på Syncentralen, det krävdes en enorm kraftansträngning för att ens ta på mig kläderna, att ta mig dit var värt en medalj. Men varje dag jag ska dit så finns det en sak som får mig att vilja gå dit. Det är att för varje liten grej jag kan lära mig så tar mitt liv ett litet steg närmare mot något som påminner om självständighet. Jag hatar att vara beroende.

Men hela dagen var inte så dålig som jag inledde med. På kvällen när jag skulle lägga mig så hände något märkligt. Jag gick in på toaletten och tände ljuset precis som jag alltid gör… fortfarande. Jag borstade tänderna som vanligt och rätade på mig framför spegeln. När jag stod där och trevade efter handduken som jag brukar så… Jag insåg plötsligt att det fanns något framför mig. Något eller snarare någon som skulle kunna vara jag… om man var verkligen snäll och open minded… Det var alldeles suddigt och egentligen omöjligt att urskilja något om jag inte hade vetat men… det var MER än tidigare. Yttepyttelite… så lite att jag var säker på att jag inbillade mig. Så jag blundade och tittade och blundade och gnuggade mig i ögonen… och sedan blev det suddigt och försvann…

Jag gick och lade mig och tänkte att jag inbillat mig. Jag försökte sova och glömma bort det där som jag inte vet om jag verkligen såg. Naturligtvis kunde jag inte somna. C somnade, jag lyssnade länge på hans lugna andetag men till slut gick jag upp i mörkret, smög ut i vardagsrummet och tände alla lampor. Sedan satt jag och stirrade hela natten tills jag slocknade i soffan. Jag måste ramlat omkull för jag minns inte att jag lade mig. I morses vaknade jag med en filt över mig och kudde under huvudet till ljudet av att dörren gick igen sakta när C gick till jobbet. Sedan dess har jag gått omkring, suttit, stått i fönstret och bara… TITTAT!!!!

Hela dagen har jag väntat på att det bara ska försvinna, allt det lilla jag ser, men det verkar inte så, tvärt om har det blivit lite tydligare. Naturligtvis är det inte mer än innan operationen, kanske lite mindre men jag SER!!! Jag ser att det snöar… Jag ser min dator och kan publicera detta själv!!! Hela dagen har jag bara gått omkring och räknat upp alla saker jag ser. C har ringt några gånger man jag har inte berättat för jag är rädd att det försvinner. Men nu är han snart på väg och då ska jag berätta… eller visa ännu hellre. Jag borde förberett en fin middag eller något men jag har inte haft ro i kroppen att ens äta något ån. Jag bara går omkring och försöker begripa…

Kan du fatta hur det känns???

Jag vill bara ställa mig på gatan och skrika. ”Jag kan se!”

Samtidigt så måste jag blunda och nypa mig för att förstå att det är sant… och försöka låta bli att tänka på att det kanske bara är ett misstag och att det försvinner lika fort som det kom. Herre Gud, jag kommer inte våga borsta tänderna i kväll!!

Igår stängde C av kommentarsfunktionen på mitt tårdrypande-vältra-mig-i-självmedlidande inlägg. Men jag fick istället e-post och inlägg på andra ställen. Och idag, när jag besinnat mig en liten aning, missförstå mig inte jag är inte precis glad igen, så är jag än en gång… jag kan inte säga de på annat sätt än att jag är djupt rörd över de mail och kommentarer jag fått. Jag blir så förvånad, så rörd över all denna stöd och uppmuntran… jag vt inte riktigt hur jag ska säga för att alla ska förstå. Snart, när jag lärt mig att läsa själv ska jag sätta mig och svara på allt. Tack snälla…

Jag fick lite skäll också ;) Tror jag… från Micke som inte tyckte att jag skulle ge upp… vilket jag kanske blev mest rörd över. Nej… jag är nog inte den typen som ger upp egentligen men lite formsvackor har väl alla? Låt gå att jag är inne i en megformsvacka men det kanske jag har rätt till. Innerst inne… även om det sitter oerhört långt inne så vet jag att det är precis som en del av er skriver. Livet kommer att gå vidare, jag kommer att anpassa mig, lära mig… såsmåningom kanske jag till och med kommer se glädjeämnen. Visst kommer livet innehålla både bra och dåliga saker även i framtiden. Men just nu kan jag bara känna det dåliga. Jag kan bara oroa mig, vara rädd och… oerhört ledsen. Något annat finns det inte riktigt plats för än för så fort jag tänker på något positivt drabbas jag genast av insikten att jag inte kommer att uppleva det igen… inte med synen.

Måndag
Det är måndag. Det har gått två veckor sedan operationen och inget har förändrats.
Det är dags för mig att sluta hoppas. 
Det är dags att börja lära mig att leva så här.

Att gå vidare.

Att inse att livet går vidare även om jag just idag har god lust att bara lägga mig ned och dö.

Livet tar inte hänsyn till vad jag vill. Jag har inte fått välja därför kan jag inte acceptera. Acceptera betyder att godta. Jag vägrar godta detta som det liv jag ska leva. Men jag ska lära mig att leva det. Jag måste. Om inte för min skull så för de andras skull… för nära och kära.

Jag borde hålla någon slags begravningsceremoni över det jag förlorat. Den gamla Ella är borta, det liv hon levde kommer aldrig tillbaka. De saker hon älskade kommer aldrig ses av hennes ögon. Inga vårblommor, inga blåa himlar, gröna hav, kaffe lattefärgade sovrum, inga inga färger… bara ett evigt mörker. Eller halvmörker. Det är dags att glömma planera för fotona som togs i Prag, bilderna från förlovningen. Istället måste en ny Ella börja leva ett nytt liv. Som en nyfödd bebis lära sig att klara av saker som tidigare var självklara. Lära sig att läsa, skriva, gå… Lära sig att inte vara bitter. Lära sig att inte ständigt längta tillbaka, ständigt sakna. Lära sig att inte bli sårad av människors ord och tanklöshet. Lära sig att inte avundas alla som är hela och inte skadade. Lära sig att vara tacksam för det hon har. Lära sig att… glömma.

Hur gör man det?

Hur ska jag acceptera… nej, lära mig att leva med denna tomhet, denna saknad, denna skräck? Hur ska jag någonsin kunna leva utan färger, former, nyanser, ansikten…  Jag gör det idag, jag har gjort det i två veckor. Men jag ska göra det resten av mitt liv. Resten av mitt liv!!!

Aldrig. Aldrig ska jag se igen, aldrig ska jag röra mig obehindrat, aldrig vara oberoende av någon annan… Aldrig någonsin. Det är detta som skrämmer mig. En hel livstid utan att någonsin vara normal igen. Utan att någonsin se. Jag klarar inte av att tänka på det ens för om jag gör det så vill jag inte leva. Jag vill inte leva resten av mitt liv så här. Därför måste jag ta en sekund i sänder. Men… var det inte någon som sa att livet inte bara ska bestå av år utan även av liv? Och vad är detta för liv jag har fått? Måste jag verkligen vara tacksam? Måste jag verkligen bara finna mig i det? Utan att vara förbannad? Utan att skrika? Slå sönder saker? Hur länge ska jag stå ut? Hur länge måste jag vara snäll och välanpassad? Hur länge ska jag vara den blinda kvinnan som är så välanpassad och aldrig gnäller över sitt handikapp?  Eller, för det första hur blir jag den personen? Den där blinda, handikappade som inte är bitter, som klarar av både sitt jobb och sin vardag, som kan skämta om sitt handikapp utan att sätta i halsen, som är socialt välanpassad… Som inte vill slå sönder saker….

Idag har jag legat på soffan långa stunder och bara stirrat upp i taket. Jag har gråtit och tyckt synd om mig själv. Det känns inte bättre. Det känns bara sämre och just nu har jag absolut ingen lust att göra något. Jag är glad att C inte är här. Just nu vill jag inte leva och jag kan inte för mitt liv begripa hur någon kan vara så tokig att han vill leva med mig.

Så här efter ytterligare en dag så kan jag konstatera att jag nu förstår varför man inte bör prata i mobiltelefon när man kör bil. Genom rösten uppfattar man kanske 40-50procent av det som sägs. Resten är miner, gester, kroppsspråk. Så fort man inte ser den andra krävs större koncentration för att uppfatta det där fina, det som inte alltid sägs med ord. Speciellt när det är flera människor som är tillsammans och har kul. Plötsligt skrattar man åt någon min eller gest och jag sitter där och försöker gissa mig till vad. Allt blir inte sagt, en del blir bara sagt med kroppsspråk och gester. Som till exempel när storebror svepte bort alla hus för att han blev sur. Ingen brydde sig om att berätta vad som hände… Men det där är säkert en vanesak. Idag kände jag mig lite utanför ibland trots att de alla tog så stor hänsyn till mig men jag ska inte klaga för de är så omtänksamma och jag kan inte förvänta mig att alla ständigt ska visa hänsyn till mig i alla situationer.

Jag har kommit på att jag saknar detaljerna. De små sakerna som man inte tänker på till vardags. Idag till exempel när vi satt och drack kaffe efter vi hade varit på promenaden. Jag rörde om i min kopp ich tittade ned i den, jag gör saker rent rflexmessigt har jag insett (tänder ljus, tittar på den som pratar). Pappa sa något ironiskt och elakt om deras bekanta, de som vi mötte vid affären. Jag tittade upp mot honom och insåg sådär helt plötslig och solklart att jag hade förväntat mig att se honom med den där rynkan han brukar få när han är lite lagom sur och arg. Även om jag alltid kommer att ha minnet så… ja det kändes som en stor tomhet när jag i nästa sekund insåg att jag aldrig kommer se den minen igen… eller mamma som står koncentrerad över kastrullerna, hennes frånvarande blick när hon lagar mat, hennes sätt att dra på munnen när hon blir irriterad. Eller C. Hans gester, hans kroppsspråk, hans blick som ser på mig när jag säger något dumt och han verkligen tycker att jag är knäpp, eller de gånger jag ser ren kärlek i hans ögon… Jag kommer alltid ha minnet, men aldrig verkligheten. Och tänk om verkligheten förändras? För det gör den ständigt, till och med nu.

Just nu känner jag mig så oerhört tom. Så som man gör när den bästa semestern just tagit slut, kärleken lämnat en… fast tusen gånger mer. Det känns som en stor gapande tomhet inombords. Jag försöker att fylla den med allt möjligt. Att ha barnen denna helg var nog bra, att vara med mamma och pappa var bra. Så länge jag inte har tid att tänka efter går det bra, och det har jag inte när jag gör något annat för hela min koncentration krävs till vad jag än  gör, om det så bara är att ta på sig ett par skor. Det är helt sjukt vad allt tar längre tid! Jag kan inte fatta att enklaste sak känns som största Mount Everest. Det är nästan så att jag bara vill strunta i det, vänta till sen… men sen kommer ju inte bli bättre på minsta sätt…

Men jag ska erkänna… om jag ska vara helt ärlig så har jag inte givit upp hoppet helt. Det finns sekunder då jag fortfarande tänker att kanske… det finns sekunder då jag tänker att jag ska tillåta mig att hoppas tills på måndag… och sedan ger jag mig själv en utskällning. Vem försöker du lura Ella? Du hörde vad doktorn sa, hon sa mycket liten… Jag frågade C om det där uppehållet hon hade gjort innan, om han och hon hade utbytt några hemliga gester eller blickar. Paranoid som jag är så tror jag att hon tänkte säga att chanserna är obefintliga men ändrade sig på grund av C. Tyvärr är hans svar på min fråga lite vag… som om han hade något att dölja. Men jag vet inte, jag kanske är för känslig och lägger in saker i ord som inte finns där. Tolka toner och röster är inte det lättaste har jag insett.

Okej.. jag ska inte plåga dig med mer självmedlidande.

Först av allt ska jag skriva att det fortfarande är C som publicerar. Det kommer att förbli så ett bra tag så jag har sagt till honom att han inte behöver skriva det i rubriken om han inte vill. Sedan kan jag redan nu tala om att nej, jag har inte varit på äventyrsbad.

Det har däremot barnen och C varit på. Det ligger ett i samma stad som mina föräldrar bor i så då passade det bra att de åkte dit medan jag hälsade på mina föräldrar. Barnen trodde på fullaste allvar att jag skulle följa med till äventyrsbadet. Ha ha… Kanske om 5… 10… 50 år eller så att jag kommer att ha så mycket självförtroende.

Innan vi åkte till badet stannade vi till hos en optiker som har ett jättestort sortiment av glasögonbågar och införskaffade ett par snygga (säger C) solglasögon till mig. Ett par med breda skalmar som skyddar från ljus från sidan och med rätt så mörka glas, optikern har också beställt glas som är helt mörka som han ska byta när de kommer. Jag har fotfarande jätteont av ljuset, till och med idag tårades mina ögon fast det var jämnmulet enligt alla. Dessutom känner jag mig obehaglig till mods när jag är ute bland folk nu. Jag inbillar mig att de tittar nyfiket på mig, kollar mina ögon. Jag vet att det är löjligt men det känns tryggt att gömma sig bakom mörka glas nu. Märkligt hur det har svängt på några veckor… fast de där som jag fick från syncentralen var varken helmörka eller snygga (och dem hatar jag fortfarande men jag skulle ge vad som helst för att kunna använda dem igen och ha nytta av dem)… Jag vet, jag är sjåpig men jag tänker inte bry mig om vad folk tycerk… dessutom så… ja alltså… det har ju synts ett tag på mina ögon att de kanske inte är… helt friska så… ja det kanske inte är så dumt att dölja dem egentligen… nu när det inte spelar någon roll… C håller givetvis inte med. Jag tror att han hoppas på att detta är en fas jag går igenom. Jag tvivlar. Jag vet att de inte kommer bli vackrare med tiden heller.

Hur som helst så lämnade C mig hos mina föräldrar. Vi gick ut på en promenad som avslutades vid ICA där pappa gick in och köpte semlor, mamma hade bjudit in C och barnen på lunch. Mamma och jag väntade utanför medan pappa handlade. Jag hade ingen som helst lust att bli vallad runt bland hyllorna som någon slags miffo för alla att glo på. Medan vi stod där kom givetvis paret med den formidabla sociala talangen… de vi träffade när vi var ute och åkte, jag och mamma. Den här gången hälsade de på mig och sedan låtsades de som om jag inte existerade. När de äntligen gått kom en gammal väninna till mamma och hon var det här parets raka motsats. Hon började med att tala om vem hon var, hon sa att hon hört vad som hänt och gav mig en riktigt stor kram. Sedan sa hon bara: ”kära Ella, det gör mig så ont:” Jag fick så klart tårar i ögonen men hon var inte alls jobbig eller medlidsam efter det utan pratade med mig som jag förväntar mig från en normal person. Hon frågade inte hur jag kände mig, istället sa hon att ”jag ska inte ens fråga hur du mår för jag vet att du måste må jättedåligt”.

När vi kom hem lagade mamma lunch och jag och pappa satt och ”såg” på Plus och på Antikrundan. Pappa är otroligt bra på att beskriva saker, det hade jag inte en aning om. Efter maten spelade vi monopol och jag fick stryk så klart… Men det var rätt kul att jag kunde vara med… eller vara med och vara med… det var ju de som spelade åt mig egentligen.

Fredag kväll

Vi har varit hos doktorn. Vi hämtade barnen efteråt och åt på McDonalds på vägen hem. Jag gillar McDonalds numera. Till och med jag kan äta civiliserat där.

Barnen har varit helt fantastiska. C hade pratat med dem, förklarat hur det låg till och de visste allt. De var så hjälpsamma och gulliga att jag blev riktigt tårögd flera gånger. På vägen hem turades de om att beskriva allt de såg, här hemma har de turats om att följa mig vart jag än ska. Till slut sa C till dem att de fick sluta med det och absolut inte hjälpa mig något mer. De får säga till om jag håller på att krocka med något stort och hårt eller slå ner något värdefullt. För övrigt ska jag lära mig att hitta själv. Japp.. så snäll är han… och jo, jag vet att det är snällhet, han vill mig väl, han vet att jag inte vill vara beroende av någon. Så jag har börjat lära mig. Några smärtsamma krockar har det blivit men inget värdefullt har ännu åkt i golvet. Vi får väl se hur resten av helgen fortlöper. Mina små hjälpredor har förresten erbjudit sig att läsa för mig så det tänker jag utnyttja till att besöka era bloggar. Jag kanske inte lämnar meddelanden men himmel vad kul det skulle vara att få höra lite vad ni skriver om!!! Och det måste väl vara nyttigt för barn??? Eller… ska jag skämmas lite?

På söndag kommer hans föräldrar hit… Puh, ja, jag är livrädd för det redan nu. Klockan är egentligen inte så mycket när jag skriver detta men jag är helt slut. Den här dagen har varit extremt lång och påfrestande. Varesig C gillar det eller inte så kommer jag lägga mig ganska snart…

Jag har inte skrivit något om doktorn… Det finns inte mycket att säga. Hon var förvånad över att jag inte sett någon förbättring. Operationen har gått bra, det har läkts fint så jag borde ha sett en mycket större förbättring än jag har vid det här laget. Hon sa en massa flummiga saker, förklarade hur och varför men jag begrep ändå inget så till slut frågade jag om det fanns någon mening med att fortsätta hoppas på att jag ska återfå synen. Det tog mig emot att säga de orden ska du veta. Det tog lång tid innan jag fick fram dem och egentligen ville jag ju inte veta svaret. ”efter så här lång tid är chanserna till ytterligare förbättring... mycket små”. Det där lilla uppehållet som hon gjorde sa mer än tusen ord. Vad hon menade egentligen var "chanserna är noll".

Sådär… där var min slutgiltiga dom. Nu kan jag inte längre se den talande klockan som ett lån…

Jag har inte vågat känna efter än. Jag har inte tänkt efter heller. Egentligen så borde det inte innebära någon större känslostorm för jag har ju hela tiden sagt att jag inte ska hoppas för mycket… Men naturligtvis har jag ju gjort det innerst inne. Hoppats. Till och med trott på att allt skulle ordna sig. Naturligtvis är det som i fredags återigen… fast den här gången utan hopp… utan återvändo. Men jag kan inte tänka på det nu, för då bryter jag ihop och det kan jag inte just nu. Inte än… Inga tårar idag, alla har redan sett mig gråta alldeles tillräckligt. Dagens känslor får stanna inanför ett tag till… Jag gör som Scrarlett igen. Eller försöker åtminstone. Men jag tror att C vet och förstår. Han ville att vi inte skulle hämta barnen, att de skulle få vara hos hans föräldrar i helgen men jag ville inte gå med på det. Han har dem så sällan som det är.
Jag vet att han också har hoppats, kanske mer än jag. Vi blev ledsna i fredags men då hoppades vi fortfarande, nu måste vi acceptera... eller åtminstone inse fakta och sluta hoppas... börja sörja på riktigt.